Om man nu ska försöka att vara helt ärlig...

Jag är så trött.. Utmattad , slut , ja Gud vet allt! Den här hösten/våren har varit minst sagt intensiv, jag har på nått vis lyckats att trycka allt som hänt åt sidan för att fokusera , men nu, kommer verkligheten ikapp en tror ja!

Slog mej helt plötsligt å som ett jävla ångvält rakt över käften, hej livet liksom?!

Jag vet inte om de är jag som dras till kaos lr kaos som dras till mej, men vi har en obotlig romans ..

Hade jag inte haft min son, hade jag nog fallit för länge sen.. Han ger mej ett måste att orka forts, han ger mej kraft!

Och trots allt, jag har gått igenom värre, jag får nog ordning på allt tillslut..

Just keep smiling baby, everything is gonna be okey .

Idag är första dagen på resten av ditt liv,

Slösa inte energi på människor som inte ger något tillbaka, som bara bringar dej huvudvärk & som bara får dej att sjunka !

Le! för livet är för kort , imorgon kan det vara över

Njut av varje sekund du får på jorden!

Ja är kär i kärleken, romantik i alla former..

Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

Oftast när ja får för mycket att göra, skjuter ja upp allt å gräver ner mej ist för att bara ta tag i det å göra det som ska göras!

Nu sitter ja här, överöst med arbete som skall göras klart, stressad orkeslös och viljelös!

Är huvudet dumt får hela jag lida -_-

Ibland blir ja så frustrerad på mig själv! Jag är medveten om mina beteenden, och jag vet varför ja gör som ja gör! Ändå forts i Samma spår..

Ist för att våga chansa, ta en risk, våga gå en ny väg och kanske vinna! Tar ja samma gamla vanliga beslut, söker mej till Samma gamla vanliga, å får samma resultat! Vilket sårar mej, men de är den vägen ja är van vid, och trygg i, allt annat skrämmer mej liksom..

Jag är väl medveten om att ja förstör för mej sj, sårar eg enbart mej sj men jag gör de iaf .. Fast ja borde veta bättre.. Allt pga den förbannade tryggheten .. Inlärda beteenden å invand hantering antar jag ..

De gäller liksom allt, men spec nära relationer.. Jag dras åt ett å samma håll, en å Samma typ. Vågar ja väl se åt ett annat håll, drar jag så fort ja börjar känna att de är bra. Så fort ja känner att ja faktiskt mår bra i relationen sticker ja, så fort ja känner att de skulle kunna vara bra backar jag.

Trygghet i att vara otrygg . Hur sjukt är inte det?